UNDER ÅRETS STOCKHOLM PRIDE fylldes tunnelbanan, Instagramflöden och dagstidningar med reklam och annonser om vikten av kärlek och jämlikhet.  En kampanj stack ut i mitt flöde: beväpnade soldater i kamouflagekläder  viftande med en regnbågsflagga. Bildtext: ”En flagga värd att försvara”. Avsändare: Försvarsmakten. 

DET ÄR INTE FÖRSTA GÅNGEN Försvarsmakten uttrycker stöd för HBTQI-personers rättigheter. Sedan 2015 har organisationen marknadsfört sig som en aktör som står upp för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Flera kampanjer har riktat sig till oss som faller inom ”regnbågsspektrumet”.  Att använda HBTQI-personers upplevda förtryck för att normalisera militären kan dock ses som ”pinkwashing”. Genom att lyfta frågor om HBTQI-personers rättigheter, på bekostnad av individerna de påstår sig stötta, tas fokus från aktörens negativa handlingar. 

FÖRSVARETS tidigare Pride-kampanjer har haft slogans som ”Vi marscherar inte alltid straight”, ”Till kärlekens försvar” eller ”Vissa saker ska inte behöva kamoufleras”. Budskapet är tydligt: organisationen välkomnar icke-hetero och icke-binära soldater och försvarar också deras rättigheter. Kampanjerna har generellt varit populära och hyllats i sociala medier. Kampanjerna må signalera att det finns plats för HBTQI-personer i Sverige, och i  armén, men vem är egentligen fienden som lurar i skuggorna, redo att beröva svenskar deras frihet från att älska vem de vill? 

FÖRSVARSMAKTENS huvudsakliga uppgift är att skydda Sveriges gränser militärt. Genom Pride-kampanjerna signalerar dock Försvarsmakten att det är med militära medel som svenska ”liberala” värden försvaras och mänskliga rättigheter upprätthålls. Sverige har länge strävat efter att ligga i framkant globalt vad gäller främjandet av jämställdhet och HBTQI-rättigheter. Men det är inte en stark militär som drivit på demokratiutveckling eller främjande av mänskliga rättigheter i Sverige, snarare har civilsamhället haft en avgörande roll. 

MILITÄRA ORGANISATIONER är i regel mansdominerade. Sverige är inget undantag. Arméer över hela världen upprätthålls av ideal om soldater som modiga, disciplinerade och starka män. De som inte passar in i detta snäva ideal hamnar under den ”starka mannens skydd”. Militära könsnormer leder till att kläder och utrustning är anpassade till en klassisk ”manskropp” men innebär också att kvinnor, transpersoner och icke-macho män ses som svaga och otillräckliga. Detta skapar en stark och exkluderande gruppgemenskap. Forskare som Sanna Strand, Alma Persson och Aida Alvinius har visat att sådana militaristiska och maskulina värden skapat förtryck på basis av könsidentitet och sexualitet inom Försvarsmakten. Därtill har kvinnor och HBTQI-personer länge vittnat om homofobi och sexism under sin militära utbildning och som anställd i det militära, alltså motsatsen till vad kampanjerna vill kommunicera. 

FÖRSVARETS PRIDE-KAMPANJER speglar en verklighet som inte existerar. Istället blir de ett sätt att både pinkwasha och militarisera Pride, som från början var sprungen ur fredsrörelsen. 

FÖRSVARSMAKTENS strävan om att bli queer är tydlig men kan en militär någonsin bli det? Svaret är att de djupt rotade normer och strukturer som genomsyrar försvaret gör det omöjligt. Så länge organisationen enbart har plats för den som lever upp till det snäva krigaridealet spelar det ingen roll hur många kampanjer Försvaret lanserar till stöd för HTBQI-rättigheter.