Frågor om krig och fred fortsätter att vara högt upp på agendan. Genom mängder av skolbesök märker Fredsakademin att det också är frågor som unga tänker på och känner oro kring, inte minst de bilder som skildrar den massiva, humanitära katastrofen i Gaza eller det faktum att Sveriges Radio i början av 2024 rapporterat att tusentals unga tvingas mönstra mot sin vilja. I detta nummer av PAX skriver Fredsakademins fredscoacher om några av de frågor som unga tänker kring och du får möta Kandra Wahlgren Eales, Svenska Freds ungdomsdelegat som följde med Svenska Freds ordförande till New York för att bevaka statspartsmötet för FN:s kärnvapenförbud.  

Vad som fortfarande upprätthålls av världsledare kan vara det mest förödande moment 22: idén om att vi behöver fler kärnvapen för att hindra ett kärnvapenkrig. Som om det enda sättet att uppnå hållbar fred inte vore att eliminera just de vapen som utgör hot om massförstörelse. Det är avgörande att vi som ung generation bryter trenden av att blint lita på kärnvapenavskräckning som ett medel för ökad säkerhet, innan det är för sent.  

På flyget på väg till statspartsmötet för FN:s konvention om kärnvapenförbud (TPNW) satte jag på filmen Oppenheimer där historien om atombomben väcks i populärkultur, för att sedan landa på Manhattan - kärnvapnets födelseplats, men också den plats där motståndet mot kärnvapen startade. Det väckte blandade känslor. Å ena sidan väcktes en känsla av respekt för det historiska motståndet mot kärnvapen och inspiration att vara del av det. Å andra sidan fick det mig att tänka på den paradox vi befinner oss i; vi är fullt medvetna om kärnvapnens förödande konsekvenser, så varför betraktas det som kontroversiellt att föreställa sig en värld utan dem?  

I en tid med brinnande krig där kärnvapenstater är involverade, och där kärnvapenhotet är större än på länge, är det förbluffande att vi fortfarande förlitar oss på idén om kärnvapenavskräckning som ett medel för ökad global säkerhet. Istället måste vi se det för vad det är - en teori byggd på antaganden och bristande logik som kräver att människan för evigt agerar rationellt och aldrig anfaller först. Kan vi verkligen leva med vetskapen att minsta misstag aldrig får begås?  

Istället för att blint acceptera kärnvapenavskräckning som vedertagen sanning måste vi lyssna på forskare, experter och kärnvapenöverlevare. Under statspartsmötet för TPNW fick jag göra precis det. Jag fick lyssna på berättelser från Hiroshima och Nagasaki, och från 

Marshallöarna vars invånare utsatts för över 65 kärnvapentester. De har drivits från sina hem i områden som än idag mäter högre radioaktivitet än Tjernobyl. Jag fick också höra forskare som varnat om kärnvapen sedan den första testbomben släpptes år 1945, däribland medlemmar av ICAN - International Campaign to Abolish Nuclear Weapons - som tog emot Nobels fredspris år 2017: 

"Risken för kärnvapenkrig är alltid närvarande, och den är alltid för stor” 

“Vi kan inte veta risken, och det är precis det som är problemet” 

Att avveckla världens kärnvapenarsenal är inte bara det enda sättet att eliminera risken för kärnvapenkrig, det handlar också om en moralisk och politisk omprioritering. Under 2022 spenderades över 80 miljarder amerikanska dollar på kärnvapen, på ett vapen vars enda syfte är att inte brukas. I en tid med stora globala utmaningar bör de pengarna spenderas på att uppnå de globala hållbarhetsmålen, såsom att utrota fattigdom och hunger, istället för att mata beroendet av militarism. Det är en förändring som är fullt möjlig och handlar i grund och botten om hur vi ser på säkerhet och att vi prioriterar resurser därefter. 

Efter en vecka i FN:s förhandlingssal, vid sidoevent med bland annat Youth4TPNW - en global ungdomsrörelse mot kärnvapen -  och under demonstrationerna på New Yorks gator blev det tydligt att motståndet står starkt. Människor från alla världens länder står enade i kampen mot kärnvapen och under statspartsmötet för TPNW kunde vi som kämpar för hållbar fred, göra våra röster hörda. Det gav mig hopp om att förändring är möjlig och att vanliga människor kan påverka genom att protestera, lyfta de kritiska frågorna och granska maktens rum även på de allra högsta nivåerna. För FN:s kärnvapenförbud är just nu den enda pragmatiska vägen för en total nedrustning av kärnvapen och för ett förnyat sätt att se på säkerhet. Via internationell lag och genom att vi sluter oss samman kan vi fortsätta stigmatisera kärnvapenavskräckning och sätta press på stater att ratificera TPNW.  

Som ung är det viktigare än någonsin att vara en röst mot tron på kärnvapenavskräckning istället för att tyst acceptera den, men när ungas röster bortprioriteras i politiken så bortprioriteras också demokratin. Det gjordes exempelvis tydligt när regeringen valde att sluta skicka ungdomsdelegater till FN. Därför har det varit ovärderligt för mig att lyfta frågor om fred och säkerhet i klassrum genom Fredsakademins workshops, ta del av statspartsmötet för TPNW i New York och på olika sätt göra min röst hörd genom Svenska Freds plattformar. För unga personer måste ses som aktiva deltagare och ges utrymme att engagera sig i öppna dialoger om vår gemensamma framtid. Det är bara så vi kan se till att riskerna med kärnvapen fortsätter att lyftas i populärkultur, i media, i forskning, i debatt och i undervisning. Det är också det enda sättet vi kan garantera att världen inte behöver bevittna ännu en tragedi som Hiroshima och Nagasaki.