I slutet av juni arrangerade Svenska Freds Gotland en mötesplats för fred på Almedalen. Mötesplatsen fylldes av många seminarier, samtal, diskussioner, konst och tryck av fredsbudskap på kläder. Med på Almedalen var också tio fredscoacher, unga som under våren gått vår fred- och ledarskapsutbildning. En av dem är Rasmus Callmer, som reflekterar om resan i den här texten. 

Vi sitter på färjan mot Gotland. När jag lämnade Sverige för Australien 2015 var landet på väg in i en ny politisk tid. Socialdemokraterna hade återtagit regeringsmakten, Alliansen tappat sitt grepp, och Sverigedemokraterna stod på tröskeln till att bli ett av landets största partier.  

När jag återvänder tio år senare  möts jag av ett land jag knappt känner igen. Sponsortält reser sig som murar, loggor på allt från vattenflaskor till scenbakgrunder. Almedalen har blivit polarisering, mediedramatik och TikTok-politik. Mitt bland budskapen står ett tält för healing. Jag fnyser: “Jävla knäppgökar.”  

Jag är här med Svenska Freds för att råda bot på min egen existentiella oro. Rysslands invasion av Ukraina 2022 sköt säkerhetsfrågorna högt upp. NATO-inträdet och en försvarsupprustningen på 300 miljarder är nu självklarheter snarare än kontroverser. Är detta styrka eller desperation? Vi sover i ett klassrum, hotellrummen prissatta som Manhattan. Hur ska “den vanliga medborgaren” kunna komma hit? Om Almedalen ska vara folkets mötesplats, var är då folket? 

Första seminariet jag går in på är fullt. Efteråt: slipsar, visitkort, kaffe. Sedan bjuds vissa in till stängda event. Där sker besluten. Folkfesten verkar åsiktsmässa där transparens känns mer som kuliss än princip. 

Ett seminarium om Mellanöstern. Ingen nämner Israel–Palestina. Som om diplomati och medling inte spelar roll. På gatorna: militär närvaro, ukrainska tält, drönarteknologi. Empati för ett land i krig, ja, men proportionerna skaver. Fredens språk känns underrepresenterat. 

Någon kollar sociala medier. TikTok-retorik, soundbites, applåder.  Fred byggs inte på 15 sekunder. Ändå är det hit vi är på väg. Det är här vi förlorar varandra. Inte i debatterna, utan i tystnaden mellan dem. 

På vägen hem går jag förbi det där tältet med knäppgökarna. Tanterna som sysslar med Reiki Healing om du minns? Jag får ögonkontakt, en kvinna lägger händerna på mina axlar.  

Tio minuter senare känner jag mig mer i mig själv. Kanske var det varken magi eller mumbo jumbo. Kanske är det bara så enkelt att vi är byggda för närvaro med varandra, något som blivit allt mer sällsynt i vår samtid? 

Jag lämnar tältet med samma tanke som det först möttes med “jävla knäppgök”. Den här gången till mig själv; varför har jag så bråttom? 

Kanske är det enda som kan rädda oss klyschan. Att våga säga “jag vet inte, jag kan ha fel”. Om vi inte hittar tillbaka till tilliten riskerar vi att förlora det som gjort Sverige till just Sverige: en kultur där vi möts som människor, inte som positioner. 

Statistiskt sett känner du ungefär 100 människor som du kan ha en direkt påverkan på, och dessa 100 känner då också cirka 100 till. Det blir 10 000 personer i ett led, och ja; i nästa led då blir det ungefär 1/10 av vår befolkning. Din röst är starkare än du förstår. Använd den, du lever fortfarande i en demokrati. 

Tack till Svenska Freds Gotland för deras arbete med att hålla fredens samtal levande, och till mina med-fredscoacher för gemenskapen och engagemanget – utan er hade Almedalen känts betydligt mörkare.  Ni får mig att våga tro på vår generation, vi som kliver in nu.  Våga tro på hoppets kraft. 

Vi kan fortfarande välja vilken sorts mötesplats Almedalen ska vara: där makten möter folket, eller där folket tittar på makten genom en stängd dörr. Fred byggs inte i slutna rum. Den byggs när vi ser varandra, lyssnar och vågar tala öppet. 

Skribent: Rasmus Callmer