Varje lördag eskorterar den israeliska militären israeliska bosättare genom den gamla marknaden i Hebron, en del av staden som enligt Hebronprotokollet från 1997 är palestinskt område. Som de flesta avtal i det militärt ockuperade Palestina så gäller restriktionerna inofficiellt inte bosättarna. 

Många samlas för att bevaka detta; vi från följeslagarprogrammet, lokala människorättsorganisationer och lokalbefolkning. Bland åskådarna möter jag Shaima, en ung journalist som rapporterar via sin  instagram för att visa vad som pågår i sin hemstad. 

- Varför kan jag inte gå in i Ibrahim Moskén utan att stoppas när jag bär ett Palestinasjal? Varför kan jag bara resa till al-Aqsa i Jerusalem under ramadan? Varför avgör den israeliska militären var jag får vara i mitt eget land? 

Shaimas röst skakar när hon ställer mig dessa frågor. Det är ett känslosamt möte och det brister för oss båda mer än en gång. Hennes passion för sitt land och deras frihet lämnar ingen oberörd. 

Under ringlande stenvalv gömmer sig den gamla marknaden i Hebron. Detta var tidigare stadens mittpunkt, nu ligger majoriteten av affärerna öde. Staden är viktig inom både judendomen och islam eftersom Abraham och hans söner sägs vara begravda här. 

Efter det så kallade sexdagars kriget mellan Israel och ett antal arabstater 1967 delades gravplatsen, som då var en moské, till 40 procent som moské och 60 procent som synagoga. Ytterligare separationspolicys infördes 1994, till följd av flera våldsdåd från båda sidor, men specifikt efter Goldsteinmassakern då en israelisk terrorist mördade 29 och skadade ett hundratal beende palestinier. Som följd av detta fick palestinerna utegångsförbud i en månad. När utegångsförbudet upphörde hade staden förändrats.

Staden visas ofta för statsöverhuvuden och turister för att demonstrera hur ockupationen resulterar i ett apartheid-system. Efter massakern etablerades gator där palestinier inte får gå, åka bil eller leverera varor till sina affärer. Palestinier på Västbanken lever under militära lagar medan israeliska bosättare lever under civil lag. I Hebron innebär det att människor som bor på samma gata lever under separata juridiska system. 

Den militära ockupationen synliggörs också genom checkpoints i gathörnen och bosättningar omringade av murar. Bosättningarna strider mot internationell lag eftersom en stat inte får flytta egen civilbefolkning till ockuperat område. Bosättarnas marsch genom den gamla marknaden är ett sätt att manifestera närvaro och makt. 

I denna stad, inte långt ifrån marknaden, har Shaima växt upp. Varje lördag bevakar hon bosättarna, filmar och lägger upp på sociala medier. Vi träffas på ett fik i samma ringlande gångar.  

- Min mormor berättar ofta för mig om Nakban. Jag är journalist för att jag vill nå ut med hennes, min familjs och mitt folks historia. Vårt lidande och vår kamp. 

På arabiska betyder Nakba katastrofen. Ordet har blivit symbol för de 750.000 palestinier som fördrevs från sina hem när Israel bildades 1948. Shaimas mormor är en av dem. 

Att vara journalist har blivit farligare, inte minst i Palestina. Men Shaima ryggar inte tillbaka för riskerna, detta blir tydligt när hon pratar om journalisten som sköts ihjäl av israelisk militär 2022. 

- Jag ser upp till Shireen Abu Akleh, hon gjorde mycket för vårt land. Jag vet att jag väljer en farlig yrkesroll men det är farligt att vara palestinier oavsett. Ingen vet när man får träffa sina älskade nästa gång, alla riskerar att falla offer för militärt- eller bosättarvåld.

När bosättarna eskorteras av soldater frågar Shaima varför de skyddar bosättarna men möts av tystnad. De blockerar vägen för palestinier som försöker ta sig hem och ser till att bosättarna kan ta sig igenom marknaden – en plats de egentligen inte ska vara på enligt Hebronprotokollet från 1997. 

Det märks att Shaima stärks av sin identitet som journalist, det ger henne möjlighet att föra sina erfarenheter och sin kamp vidare. Det är ett sätt att stå emot ockupationen. Ett annat är via sin utbildning och ett tredje är att stanna i sitt land.

- Den israeliska staten övervakar universiteten och de genomsöker våra väskor och gör räder på området. Men utbildning är det enda vapnet vi har. Det är mycket svårare att ockupera ett folk som vet sina rättigheter och sin potential, därför fortsätter vi utbilda oss, trots bristen på jobb efter examen. 

Shaima har aldrig levt i ett fritt Palestina, hon är född efter uppdelningen av sin stad och etableringen av betongmuren som omger stora delar av Västbanken. Men hon vet sina rättigheter. Hon är 19 år men har tre generationers erfarenhet av ockupation. Att underkasta sig eller normalisera situationen är inte ett alternativ. 

- Att vara palestinier är att vara stolt, jag tackar gud för att jag är född här och jag kommer att stanna.

Jag frågar henne vad hon kommer göra dagen då ockupationen upphör. Hon blir upprymd och rörd på samma gång. Enkelheten i hennes svar illustrerar ockupationens omfattning och hur den gör de simplaste sakerna ouppnåeliga:

- Jag skulle åka till havet och läsa en bok, och till Yaffa och Jerusalem. Vi skulle laga en makloubeh och äta utanför al Aqsa-moskén, vi skulle fira och sorgen skulle lyfta från Palestina.