Den 22-åriga studenten och fredscoachen Emma Holmström har sedan hen var 17 år engagerat sig för kärnvapennedrustning. Det är ett engagemang som tagit Emma från Märsta till Uppsala, Oslo, Wien och alldeles nyligen till Hiroshima. Fredsakademin möter Emma för att höra hen berätta om kärnvapennedrustning och sitt engagemang. 

Det var i samband med att ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som Svenska Freds också är en del av, tog emot Nobels fredspris 2017 som Emma fick upp ögonen för kärnvapenfrågan.

– Jag tittade på tillkännagivandet av 2017 års fredspristagare och då slog mig tanken: “Kärnvapen – tänk att de fortfarande finns, det är ju helt knäppt!”. Och från den dagen började jag engagera mig för en värld fri från kärnvapen. 

Sex år senare är Emma fortfarande engagerad i frågan och har dessutom betydligt mer erfarenhet i bagaget. Under åren har Emma framförallt fått en tydligare förståelse för kärnvapens humanitära konsekvenser genom att hen träffat överlevare i olika sammanhang. Det är en insikt hen vill förmedla till andra. 

– Många tänker att kärnvapen endast har skadat människor när de släpptes över Hiroshima och Nagasaki och orsakade fruktansvärt mänskligt lidande, men det slutade ju inte där. Hundratusentals människor har påverkats av de kärnvapentester som genomförts sedan dess – men det är det många som inte känner till. Det vill jag vara med och förändra. 

I våras besökte Emma Hiroshima, där hen deltog på ‘G7 Youth Summit’, ett ungdomsforum för kärnvapennedrustning anordnat av ICAN. Tillsammans besökte 50 ungdomar från 19 olika länder staden, deltog på föreläsningar och mötte kärnvapenöverlevare. 

– Det var otroligt intensivt. Visst förstod jag innan att jag skulle bli känslomässigt påverkad, men jag hade nog inte fattat i vilken utsträckning. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli mer engagerad, men det blev jag! När jag kom dit blev jag ännu argare – hur kan någon vara positivt inställd till kärnvapen när vi vet deras konsekvenser? 

Emma berättar om flera smärtsamma berättelser från kärnvapenöverlevare hen mött. Bland annat berättar hen om en kvinna som drabbats av ett kärnvapentest i USA.

– När hon låg på sjukhus var hon tvungen att vara i karantän, för att hon var så radioaktiv. I all sin smärta var hon helt isolerad. Jag minns också hur hon förklarade att de var tvungna att operera bort hennes reproduktiva organ; “they scooped me out” sa hon. 

Det är dessa fruktansvärda berättelser vi inte får glömma, menar Emma. 

– Vi måste prata om den mänskliga, humanitära kopplingen, när det handlar om kärnvapen. I det politiska samtalet är det mycket tekniska termer. Det är lätt att virra bort sig i svåra ord och konventioner. Men det viktigaste att prata om och ha i åtanke är just människors berättelser, och kärnvapens faktiska humanitära konsekvenser. 

Att makthavare inte lyssnar på överlevare är ett stort problem, betonar Emma. Men det är också i detta som vi som medborgare har ett ansvar, menar hen. 

– Vi måste trycka på och prata med våra makthavare. Men ännu mer måste vi prata med unga. Unga är framtidens makthavare och måste därför få kunskap om kärnvapen och deras fruktansvärda historia, så att de kan skapa förändring längre fram. 

Emma påpekar att alla har ett ansvar i detta förändringsarbete, oavsett vilka vi är.

– Säg inte att du inte kan göra någon skillnad – för det är klart att om alla tänker så då blir det ingen skillnad. Men kom ihåg, många bäckar små! Tänk på Greta Thunberg som började helt själv. Det har växt till något mycket större. Tänk inte att du inte kan vara den starten – för alla kan göra något.

Emma lyfter de många olika sätt vi kan engagera oss på: vi kan skriva på namninsamlingar, prata om kärnvapen med nära och kära, gå på demonstrationer, testa på styrelsearbete eller engagera oss i Fredsakademin. Inte minst är det viktigt att unga engagerar sig, menar Emma.

– Vi unga är underrepresenterade i de flesta politiska samtal och därför måste vi göra våra röster hörda på andra sätt. För till sist handlar det ju om vår framtid. Så börja någonstans! Även om du känner att du inte kan tillräckligt om saken – i takt med att du engagerar dig kommer du få kunskap och erfarenhet. 

Vi kan nå förändring och kärnvapennedrustning om vi engagerar oss tillsammans, det är Emma säker på. 

– Ibland hör jag folk i min omgivning säga att förändring inte kommer hända under vår livstid, men då svarar jag: det måste hända, vi har inget val. Kärnvapen får aldrig användas igen, de måste avvecklas helt under min livstid. Och jag är övertygad om att det är möjligt.

Skribent: Karin Hansson