Det var fredagen den 13 oktober när jag satte mig på tåget från Göteborg till Stockholm. Det fanns viss ironi i att åka till en utbildning i fredlig konflikthantering, påverkansarbete och ledarskap på otursdagen. Det var som om att jag inte var ensam om att känna hur världen börjar bli för trasig för att rädda. Om jag skulle vara ärlig var det inte bara kläder och en necessär som jag hade med mig som bagage. Klumpen i magen vägde tyngst.

Att lämna saker bakom sig eller att “inte tänka på det nu” har aldrig fungerat för mig, men jag märkte snabbt att det inte gjorde något för helgens utbildning. Här var det okej att ta med sig stressen från skolan, men också oron över de allvarliga tecken på att det pågår, eller är på väg mot, folkmord i Gaza, i Palestina. Kanske var det också bra att ta med sig oron och fundera på vart världen är på väg eftersom temat för helgen var just politiskt påverkansarbete, ledarskap, fredlig konflikthantering och ickevåld. Helgen blev en chans att få ut allt som låg och tryckte inombords.

Ett besök på riksdagen som sedan blev en frågestund med en ledamot blev startskottet för en helg av att ifrågasätta världen. Med hjälp av att få argumentera och diskutera svåra, aktuella frågor med varandra under dag två kom insikten om att det kanske inte är försent; det går fortfarande att förändra världen. Klumpen i magen började sakta omvandlas till hopp.

I den våldsamma värld vi lever i kan det vara lätt att glömma människors förmåga att förändra utan vapen, utan hot och utan lidande. Men jag vet att det går. Under lördagseftermiddagen pratade vi om just det; ickevåld. Ickevåldets påverkan sträcker sig långt utöver dess omedelbara effekter. Det handlar om kraften att provocera tankar, att väcka medvetenhet och att inspirera handlingar som bygger på fredliga och hållbara lösningar. Historien är fylld av banbrytande förändringsagenter som har omfamnat ickevåldet som sitt främsta vapen. Mahatma Gandhi, visade världen kraften i passivt motstånd mot orättvisor. Martin Luther King Jr. använde sig av fredliga protester och civil olydnad för att kämpa mot rasism och för lika rättigheter. Det går.

När jag på söndagen satt på tåget tillbaka till Göteborg var det inte längre ångest som vägde tyngst. Efter en inspirerande helg med likasinnade unga insåg jag att det är långt ifrån över än, det finns fortfarande chans att förändra den värld vi lever i, vi måste bara ta den.