Flammans satirtävling och Erdogandockan; bakom klyftig satir gömmer sig en dyster verklighet där svensk politik inte längre är Sveriges. Flera experter varnade för att utrikespolitiken och demokratin skulle kunna påverkas av ett medlemskap i Nato, men att det skulle gå så långt att Sverige ger vika för krav från en stat med grava demokratiska brister, och tummar på demokratin redan innan Sverige blivit fullvärdig Natomedlem, borde förvåna även den mest inbitna krigshöken. 

De två senaste regeringarna har sedan Natoprocessens start regelmässigt ignorerat kritik. Ett exempel är kritik från lagrådet, som uttryckt att den nya terrorlagen – en lag som kriminaliserar medlemskap i terrorstämplade organisationer – är otydlig i vad som faktiskt definieras som terrororganisation. Även Advokatsamfundet, i remissvar till samma lagförslag, har kritiserat lagen för att inskränka föreningsfriheten. Även om arbetet med lagen började redan innan Sverige ansökte om medlemskap i Nato, har lagen varit en viktig del i förhandlingarna med Turkiet och de krav som ställts på Sverige.

Natoprocessen har också belyst ett ökat avstånd mellan folk och folkvald. Inför valet 2018 röstades ett riksdagsunderlag fram där majoriteten ville förbli alliansfria. Även om Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina påverkade europeisk försvarspolitik kvarstår faktumet att riksdagen agerade utanför det mandat som givits dem. Detta skedde dessutom i kombination med en snäv debatt om Nato. Hur demokratiska var då egentligen  förutsättningarna för befolkningen att tänka till om den snabba beslutsprocessen? För den som vågade uttala sig kritiskt väntade hat och hot, ett tydligt exempel på krympande demokratiskt utrymme. Frågan ingen politiker ställde sig var: vad betyder det här för vår demokrati? 

Natomedlemskapets ekonomiska konsekvenser har inte heller beaktats. Vart ska resurserna tas ifrån? Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behövs totalt 20 miljarder för att bibehålla nivån i välfärden; i regeringens budgetproposition får de endast 3 miljarder. Skola och vård varslar personal, klimatarbetet stryps åt och civilsamhällets minskade resurser gör det svårare att bevaka vapenlobbyismen. Samtidigt badar försvaret i en anslagshöjning på 27 miljarder, med ytterligare höjningar kommande år. 

Politiken får förstås svänga när ny information tillkommer och läget förändras, men är en 200-årig fredstradition verkligen något vi bör låta svänga så fort, utan tillräcklig debatt? Bör vi låta det ske utan ett ordentligt demokratiskt samtal om föreningsfrihet, kärnvapen på svensk mark och vapenhandel med icke-demokratier? Bör vi låta det ske utan att verkligen tala om vad det innebär för vår demokrati?