GENOM MÅNGA, LÅNGA KRIG och den  misär som följer väpnade konflikter  har det visats att gränsen mellan fred  och konflikt inte är självklar. Den  traditionella bilden av fred som plötslig  tystnad av bomber och granater är  förvisso relevant, men otillräcklig för  att förklara det spann av strukturer som  utgör ett samhälle fritt från förtryck och  väpnat våld. 

DET SKILJS INOM FREDSFORSKNING på negativ fred, avsaknaden av krig, och positiv fred som skulle kunna sammanfattas som avsaknaden av organiserat förtryck. Positiv fred innefattar därmed att reducera  strukturer som riskerar att leda till att konflikter blir väpnade och att främja stabilitet, jämlikhet och fredliga relationer. Fred är med andra ord ett kontinuum, en skala på vilken vi kan placera oss närmre eller längre bort ifrån ett våldsfritt idealsamhälle. Det betyder alltså att fred kan ses som en process snarare än ett tillstånd, och därmed något vi alla kan och kontinuerligt bör sträva efter.

JOHAN GALTUNG myntade begreppen negativ och positiv fred och kallas ibland den moderna fredsforskningens fader. Han delar in våld i tre nivåer som kan liknas vid ett isberg. Fysiskt våld, eller direkt våld som Galtung kallar det, utgör den synliga toppen av isberget. Under ytan döljer sig strukturellt våld: de förtryck och orättvisor som på samhällelig nivå hindrar att mänskliga rättigheter tillgodoses och kan leda till fysisk eller psykisk skada, till exempel fattigdom, förföljelse eller brist på sjukvård. Strukturellt våld kan undvikas genom att förändra villkoren och möjligheterna för individer och grupper, men kan också skapa klyftor och förakt som leder till konflikt. Det kringliggande havet som håller isberget flytande kallas kulturellt våld, och representerar de sociala strukturer som legitimerar våld genom att det i allmänhetens uppfattning blir acceptabelt, förståeligt eller till och med oundvikligt.

ATT TYSTA KANONEN, eller att få stopp på det väpnade, direkta våldet, är endast en del av arbetet för fred. Militärt försvar är därmed inte nog. Vi behöver ifrågasätta strukturer, policy och vår egen förståelse för de politiska beslut och samhälleliga strukturer vi är del av. Vi behöver ifrågasätta vår förståelse av fred, och av konflikt, och detta börjar med individen och förståelsen att konflikter inte börjar vid slagfältet. Istället handlar gränsen mellan fred och krig om normer, strukturer och institutioner som antingen främjar fredliga samhällen eller som riskerar att leda till våld.

JAG FRÅGADE TVÅ DELTAGARE I FREDSAKADEMIN vad fred innebär för dem, vilka insikter en utbildning i fredsfrågor och Svenska Freds påverkansarbete har gett, samt vad vi som individer kan göra för att bidra till ett fredligt samhälle. Det är tydligt att Fredsakademin har gett tid för reflektion. För egen del har det förankrat övertygelsen om att fred är en process som kräver demokrati och respekt för rättigheter på alla samhällsnivåer. För att återanvända våldets isberg menar jag att fredsarbete kräver att vi dyker ned och skrapar is under vattenytan, tacklar strukturella orättvisor och vidgar den samhälleliga förståelse som krävs för fredlig utveckling. Detta motverkar både strukturer av förtryck och en samhällskultur som legitimerar våld. Direkt våld förebyggs genom att hejda det strukturella och kulturella våldet. Nog minsann är det fredsarbete.

ATT UTÖKA SIN EGEN FÖRSTÅELSE, engagera sig och bedriva påverkansarbete är steg i riktning mot ett fredligare samhälle. I det avseendet har alla möjlighet och ansvar att bidra. Det finns andra sätt att jobba för fred än med militärt försvar, och de är inte bara nödvändiga utan bör prioriteras. Sverige åtnjuter en långvarig avsaknad av storskaligt, direkt våld, men det är av vikt att fredsarbete tar hänsyn till olika perspektiv på fred och konflikt. För att göra detta verkar det alltså tydligt att ett första steg, eller ska jag kalla det simtag, är att fråga sig själv: vad är fred, och vad är fred för mig?