Fredsarbete är en envis kamp, där vi tillsammans tar små steg som i slutändan leder till stora kliv mot förändring. Ett sådant stort kliv är rätten till vapenfrihet; här är den svenska vapenfrihetens historia.

Redan i slutet av 1800-talet drevs frågan om rätten att vara vapenfri, där Svenska Freds från start var en central aktör. Bland annat var det tack vare Svenska Freds som värnpliktsfrågan för första gången blev en fråga för riksdagen. Strax därpå, i början av det nya seklet, skapades viss anpassning för så kallade ‘samvetsömma’– benämningen på vapenvägrare vid denna tid. Ännu fanns ingen laglig rätt till vapenfrihet, men i vissa fall kunde vapenvägrare få utföra annat arbete och slippa bära vapen. 

Den första svenska lagen om vapenfrihet stiftades 1920, men först 1925 antogs en lag om vapenfri tjänst som inkluderade även personer som på grund av en politisk eller etisk övertygelse vägrade vapen. Under 1900-talets utveckling, särskilt i och med andra världskriget, kom det dock att bli allt svårare att få vara vapenfri. Från 1943 godtogs exempelvis inte längre politiska anledningar till att inte vilja bära vapen; en kritisk övertygelse kring det militära systemet, krig och militarism var därmed inte tillräckligt för att få slippa bära vapen. 

Under 1960-talet mötte de militaristiska krafterna mothugg. Redan årtiondena innan växte värnpliktsvägrarrörelsen i Sverige, men störst var kampen under 1960-talet, främst bland unga studenter. Även Svenska Freds var engagerad i detta motstånd, genom att bedriva verksamhet för att förbättra möjligheterna och villkoren för de som ville vara vapenfria.  

Värnpliktsvägrarrörelsens kamp gav effekt, och under följande årtionden lättades restriktionerna för vapenfri tjänst vid ett flertal tillfällen. En milstolpe i denna utveckling var när vapenfrihet, år 1995, stiftades i lag som en rättighet, snarare än som ett undantag. 

Personer som inte velat bära vapen har trots historiska framgångar alltjämt mött svåra utmaningar, genom att de ställts inför djupt rotade samhällsnormer om att medborgare förväntas vara redo att bära vapen för att försvara sin nation. Genom årtiondena har dessa militaristiska och starkt maskulint kodade normer levt kvar, och gjort att den som inte velat bära vapen ofta betraktats som svag, naiv och ytterst som en landsförrädare. 
Vår kamp är inte över. Värnplikten återaktiverades 2017, efter att ha varit vilande sedan 2010. Antalet värnpliktiga ska dessutom fortsatt öka de kommande åren, vilket betyder att allt fler unga riskerar att kallas till värnplikt mot sin vilja.

Samtidigt stärks återigen samhällsnormen om att medborgare ska vara villiga att både döda och dö för sin nation, i ett militaristiskt crescendo.  I den tilltagande militariseringen och den allt hårdare säkerhetspolitiska debatten är det därför viktigt att vi fortsätter stå upp för att ingen människa ska tvingas delta i det militära systemet. Det är i tider av upprustning och militarism som vår röst för varje människas rätt att slippa bära vapen är som viktigast. Och Svenska Freds fortsätter vara den rösten.

Påverkas du eller någon du känner av värnplikten och har frågor om vapenfri tjänst? Kontakt oss så hjälper vi dig!