Svenska Freds har i över 100 år stått upp för rätten att inte tvingas bära vapen eller delta i krigsförberedelser och krig mot sin vilja. Vi har en lång historia av att tillgängliggöra information och förklara vad som gäller enligt lagen. Det är ett brott mot lagen om totalförsvarsplikt att vägra bära vapen utan tillåtelse eller att vägra göra värnplikt om man kallas. Brott mot totalförsvarsplikten kan idag straffas med böter eller fängelse upp till ett år, eller upp till fyra år vid höjd beredskap. Det är även olagligt att uppmuntra någon till vapenvägran eller värnpliktsvägran, eftersom det klassas som brott mot totalförsvarsplikten. Om du inte vill göra värnplikt för att du inte vill bära vapen har du rätt att ansöka om vapenfri tjänst, men om din ansökan avslås begår du alltså ett brott om du vägrar. Om du har frågor om vapenfri tjänst, värnplikt eller om du riskerar att straffas för att du inte vill bära vapen eller göra värnplikt kan du kontakta fredsakademin@svenskafreds.se för information och rådgivning.

Inför Fredspoddens avsnitt om vapenvägran efterlyste vi personer som hade erfarenhet av att vapenvägra eller på andra sätt vägra delta i det militära systemet. Detta för att synliggöra att det är olagligt att vapenvägra eller värnpliktsvägra och att det finns personer som har straffats för det.

Här hittar du några av berättelserna som delades med oss. Vissa segment har tagits bort för att säkerställa anonymitet.

"Vägrade värnplikt på 60 och 70 talet. Fick fängelse första gången en månad andra gången två månader. Blev inkallad igen men gick till en psykiater och och fick "frisedel". Att sitta i fängelse även om det var relativt korta straff fick ganska svåra konsekvenser för mitt liv  [...]  Jag brukar säga att jag suttit i fängelse för något jag inte gjort."

"Vapenvägrade på 70-talet men godtog att bli skolfritidsledare och sedan civilförsvaret. Så inget fängelse för mig"

"Jag värnpliktsvägrade 1992 [...] på inkallelsedagen och dömdes till villkorligt fängelse och dagsböter. Jag flyttade strax efteråt utomlands och blev därför inte inkallad igen. Jag försvarade mig själv i Tingsrätten och Hovrätten. Jag överklagade till Högsta domstolen, men de tog inte upp fallet. Jag var med i SF [Svenska Freds] då och fick hjälp av de texter och skrifter som fanns [...] Dessa texter var mycket hjälpsamma."

"Slutet av 80-talet, 4 månaders fängelse (satt av två) för totalvägran."

"En dyster upplevelse

Jag dömdes till fängelse för vapenvägran på 70-talet. Rent faktiskt fanns inte brottet ”vapenvägran” men man arrangerade istället en situation så att jag kunde dömas för ordervägran. Man lade en väska på golvet och en för mig okänd militär sade åt mig att ta upp den. När jag inte gjorde så konstaterade man att jag vägrat lyda order. I ett civilt sammanhang torde väl det här arrangemanget ha betraktats som brottsprovokation, men tingsrätten ansåg istället att mitt brott var så allvarligt att jag skulle dömas till en månads fängelse. Tanken med domen torde väl ha varit att jag skulle rehabiliteras i fängelset och på så sätt få mig att förstå att det är rätt att lära sig att döda andra människor.  

Min bakgrund är att jag har en övertygelse att det är fel att döda en annan människa. Att lära sig att döda med vapen och på order anser jag därmed också som helt otänkbart. När jag kallats till militär mönstring, som var obligatoriskt på den tiden, ansökte jag därför om vapenfri tjänst. Jag motsatte mig inte att utföra samhällstjänst, men vägrade att lära mig döda. Ansökan avslogs med motiveringen att man ansåg att min övertygelse inte var tillräckligt djup. Jag kunde inte påvisa några religiösa skäl till min övertygelse.

I rättegången mot mig försökte jag hänvisa till FNs stadgar och Europarådets konventioner, men rättens ordförande besvarade alla mina argument med att jag fick vända mig någon annanstans om jag ville att någon skulle lyssna på dessa argument. Att för en ung man få detta bemötande från en domstol i Sverige, som jag dittills uppfattat som ett demokratiskt samhälle, kändes mycket tungt. En månads fängelse för en dittills ostraffad person är ju också ett hårt straff om man jämför med hur domstolar i Sverige dömer i andra ärenden.

Fängelsetiden var dyster, och jag kände mig sviken av det samhälle, som jag vuxit upp i. Ett samhälle som lärt mig och gett mig min uppfattning om rättvisa, hänsyn till andra människor, etik och moral. Jag kunde (och kan) förstå att man kan ha olika uppfattningar om ett militärt system, men att döma medborgare till fängelse för att de inte vill lära sig döda är för mig helt obegripligt om man vill kalla samhället demokratiskt. Det borde väl rimligen vara den som planerar sig för att agera med våld och vapen som skulle behöva motivera sig. Att den som inte vill agera med våld skall ställas till svars är för mig helt obegripligt ur ett humanitärt och allmänmänskligt perspektiv.

 [...]

Tack för att Svenska Freds finns!"