Vi som är födda runt millennieskiftet utgör den första generationen som fått växa upp med en världsbild som inte präglas av den typiska ungdomliga optimismen för framtiden. Vi är Generation Kris, men nu när världen står inför allt större utmaningar behöver vi också vara Generation Hopp.

Vi som är födda runt millennieskiftet har bevittnat USA:s långvariga krig mot terrorism och dess fruktansvärda konsekvenser, världsekonomins kollaps 2008, samt de omvälvande händelserna under arabiska våren 2010 som resulterade i flera blodiga inbördeskrig, omfattande flyktingströmmar och utbredda humanitära katastrofer. Dessutom har vi konfronterats med en pandemi, den eskalerande klimatkrisen och de allt mer förekommande naturkatastroferna runt om i världen.

Det är inte konstigt att vi känner oro och ångest inför framtiden. Känslan av hopplöshet över vår förmåga att påverka är påtaglig. Många av oss bär tankar om att vår jord kan gå under redan under vår livstid. Vi har vuxit upp med en ständig påminnelse om att vi står inför globala och humanitära utmaningar som kräver omfattande förändringar, men med vuxna runt omkring oss som valt att inte agera.

Som barn hade jag en föreställning om Sverige som en föregångare för jämställdhet och demokrati, ett land med enastående välfärd. Jag såg Sverige som en nation som stod upp för nedrustning, diplomati och fred. En nation som stod upp för mänskliga rättigheter och värderade mänsklig säkerhet.

Idag kan jag inte låta bli att sörja den visionen. Istället ser vi högerextrema vågor som slår in i politiken i takt med ökade ekonomiska klyftor. Vi hör snack om “hårdare tag” mot kriminaliteten, ser ungdomar som kriminaliseras och invandrare som skuldbeläggs. Vi ser en allt mer militariserad säkerhetspolitik, upprustning, ansökan om ett Natomedlemskap och en regering som inte fördömer Israels urskillningslösa bombningar av Gaza som resulterat i tusentals döda barn. Min bild av Sverige som en röst för fred bleknade när jag insåg att landet istället har en blomstrande krigsindustri som exporterar vapen till diktaturer och krigförande stater.

I den osäkra tid vi lever i är det viktigare än på länge att på allvar inkludera unga i beslutsfattande processer. FN:s resolution 2250 om ungas roll i frågor om fred och säkerhet understryker detta behov. Att integrera ungas perspektiv och låta oss känna oss representerade och värdefulla i samhällsdebatten är av yttersta vikt.

För mig har Fredsakademin blivit en fristad för den ibland överväldigande hopplösheten. Jag har genom Fredsakademin fått verktyg att kunna påverka, och för att vara med och forma den värld som vi vill ärva. Jag har lyckats, tillsammans med alla andra fredscoacher, att vända på denna hopplöshet, ångest och oro till en strävan att göra skillnad och bidra till förändring.

Vi behöver inte bara vara generationen som vittnar om problemen, utan också den generation som aktivt arbetar för lösningar. Låt oss kräva en framtid där unga inte bara inkluderas utan också respekteras som avgörande deltagare i byggandet av en fredlig och hållbar värld. Låt oss bli en generation av hopp.