Det var en molnig fredag när jag, tillsammans med fredscoachen Johanna Rasmusson, tog tåget från Lund till Stockholm. Det var ett år sedan vi båda gick Fredsakademins freds- och ledarskapsutbildning. Nu, efter otaliga zoom-möten, var det äntligen dags för oss att få träffa andra fredsakademideltagare och medlemmar i Svenska Freds i verkligheten, för att samtala om vägar fram i fredsarbetet. Vi var på väg mot Svenska Freds 139-års kongress. 

Inspirationshelgen inleddes under fredagskvällen med panelsamtal anordnat av Fredsakademin. I en varmt belyst hotellbar trängdes vi runt borden för att lyssna på ickevåldsaktivisten Martin Smedjeback, serietecknaren Robert Nyberg och Svenska Freds dåvarande ordförande Agnes Hellström. Samtalet handlade om vilka verktyg som finns för att arbeta för fred utan våld, samt hur panelisterna upplevt våren som varit med det pågående kriget i Ukraina, militarismens allt starkare vindar och Sveriges ansökan om medlemskap i kärnvapenalliansen Nato. Det var ett samtal som vittnade om frustration: Svenska Freds Agnes Hellström förtäljde om hatmejlsstormar, om att ständigt vara den enda kritiska rösten i media. Ickevåldsaktivisten Martin Smedjeback berättade om att bli kallad terrorist, Putin-kramare, och kanske det mest förlamande – att bli kallad naiv. 

Bakom samtalets mörka moln skymtade dock även hopp och kämpaglöd. Martin Smedjeback förklarade betydelsen av ickevåld – hur detta inte bara innebär frånvaron av våld, utan också aktivt motstånd. Agnes Hellström underströk hur viktig den kritiska rösten är, även när det krävs att vi kämpar för att bli lyssnade på. Robert Nyberg berättade om tecknaruppropet Moment 2022 – Nej till kärnvapen!, Nej till Nato!, där han betonade konstens roll som en viktig form av motstånd. Panelisterna var eniga om att det har varit en tuff vår. Men de var också eniga om att det är nu fredsrörelsens röster behövs som mest; det är nu vi behöver kämpa för att göra oss hörda, och det är nu vi behöver varandra.

Under kongresshelgens följande dagar varvades mer formella kongressakter med workshops, prisutdelningar, panelsamtal och mingel. En ny centralstyrelse valdes, och likaså en ny ordförande – Kerstin Bergeå. Mellan formaliteter fick vi möjlighet att mötas. Över generationsgränser, från olika platser och med vitt skilda bakgrunder delade vi med oss av våra erfarenheter och inspirerades av varandra. Jag fick höra om kreativa fredsaktioner, om bokcirklar och stickklubbar för fred. Det fick mig att inse hur många former av engagemang som finns, hur många olika vägar framåt. En del i detta engagemang är såklart Fredsakademin, som jag själv var med och berättade om under kongressen. Tillsammans med andra fredscoacher från norr till söder diskuterade vi vikten av att unga får möjligheten att reflektera kring freds- och säkerhetsfrågor, att vi får utrymmet att tänka fritt och finna nya perspektiv. Från Fredsakademin har jag själv fått med mig antimilitaristiska perspektiv på fred och säkerhet, och en tro på att en bättre värld är möjlig. Detta var något övriga deltagare från Fredsakademin också lyfte. Att mötas och samtala var därför mycket givande: det ger hopp inför framtiden att vi är många unga som tror på freden.

Fredsakademin är, liksom kongressen, en viktig mötesplats för att vi ska finna hopp i varandra. Vår samtid tyngs av ett mörker, med ett krig i Europa, en pågående militarisering och normalisering av allt hårdare retorik. Det är en samtid där upprustning okritiskt framställs som rationellt, medan röster för ickevåldsliga tillvägagångssätt framställs som naiva och oförnuftiga, eller till och med anklagas för att vara landsförrädare. Därför är tillfällen där vi får mötas för att samla kraft i varandra, såsom kongresshelgen, oerhört viktiga. Kongressen må ha skett i skuggan av en djupt oroande samhällsutveckling, men denna skugga tog inte över kongressen, likt den inte tar kål på fredsrörelsens ljus. För i varandra finner vi hopp, i varandra finner vi möjligheten att fortfarande skapa förändring. När vi samlas förstår vi att vi inte är ensamma i vår strävan. Vi har varandra, och vi står tillsammans för freden; vi är fler än vad vi tror som tror på en fredligare värld.